Inom missbruksvården beskriver man att beroendet är en sjukdom som drabbar hela familjen, inte bara den person som själv är beroende av alkohol, droger, spel, sex eller annat. Den beroende genomgår behandling för sin sjukdom och samma sak gäller för dem som finns i nätverket runt den beroende.
Hela familjen behöver någon form av behandling. Ett sätt att ge de anhöriga nya verktyg för att handskas med sin situation är genom en så kallad familjevecka. Att leva som anhörig till en missbrukare innebär en stor påfrestning för individen.
En viktig del i familjeveckan är att få kunskap om beroendesjukdomen och sjukdomsbegreppet. På flera behandlingshem runtom i landet arrangeras det regelbundet familjeveckor och erbjuder hjälp till den som är anhörig till någon med beroendeproblematik.
Patienterna får då möjlighet att bjuda in familjemedlemmar eller andra anhöriga, som under en femdagarsperiod ges möjlighet att lära sig mer om beroendesjukdomen, behandlingshemmets behandlingsupplägg samt vad det innebär att vara medberoende och anhörig.
Deltagarna ges också en inblick i de processer som patienterna går igenom, för att ge en ökad förståelse och underlätta för samspelet i familjen, både under behandlingstiden men också när patienten är färdig med sin behandling och ska fortsätta livet på hemmaplan.
Professionella behandlare håller i föreläsningar om bland annat beroendesjukdomen, medberoende och tillfrisknande, men också samarbetsövningar och övningar i personlig utveckling.
I familjeveckan deltar, förutom anhöriga, också två patienter från den fördjupade behandlingen, för att guida gruppen men också för egen personlig utveckling. Familjeveckan bygger på ovan nämnda föreläsningar och övningar, men också uppgifter som deltagarna genomför själva och redovisar i grupp på kvällstid.
Dessa uppgifter syftar till att ge en ökad insikt och förståelse både i den egna livssituationen och i de egna beteendemönstren, men ger också en helhetssyn på vilka behov och mål jag som anhörig har.
Deltagarna får också gå på 12 stegs möten, både för att få veta vad patienterna upplever men också för att ge en introduktion till att börja arbeta med sig själv och sitt medberoende.
Deltagarna skriver dagbok och genomför även andra aktiviteter som är samma som patienterna gör. Flera gånger om dagen har gruppen en så kallad delningsrunda där alla berättar något om hur de känner kring en viss situation eller vad de brottas med just nu.
Veckan syftar inte till att de anhöriga ska sluta bry sig om den beroende, men att de ska hitta ett sundare sätt att hjälpa och stötta personen. Man säger att en medberoende inte är emot, utan är” med sin beroende” även i motgång. Under veckan skapas ofta starka band deltagarna emellan och många fortsätter att hålla kontakten och stötta varandra även när familjeveckan är slut.
I en studie från Australien gjordes en undersökning på anhöriga till missbrukare för att få fram en definition på en medberoende. Man kom fram till att en medberoende kunde beskrivas i fyra grunddrag.
Det fyra grunddragen var:
- Extern fokus, det var det mest utmärkande grunddraget där det handlar om att anpassa sig för att få godkännande.
- Svårighet att uppleva och hantera känslor, det finns en avsaknad av medvetenhet om sina känslor, att förneka och hälla dem tillbaka, även limitation att uttrycka dem.
- Självuppoffring, bortse från ens egna behov för att tillfredsställa andras.
- Kontrollerande, den medberoende känner att hon/han har ansvar för hur andrar agerar och känner.
Medberoende är ett begrepp som jag har stött på många gånger, både i litteratur och genom personliga erfarenheter av vänner och bekanta. För mig framstår det som ett skuggtillstånd – när någon blir så uppslukad av någon annans problem eller välbefinnande att de tappar kontakten med sina egna känslor, behov och gränser.
Många gånger kan medberoende förväxlas med omsorg eller empati. Men det skiljer sig på en fundamental nivå. Medan empati handlar om att förstå och dela någon annans känslor utan att förlora sig själv, går medberoende över i att ofta sätta den andra personens behov före sina egna, till den grad att den medberoende personens egen identitet och välbefinnande kompromissas.
Jag har sett hur medberoende kan föda en ond cirkel av negativa beteendemönster. Den medberoende personen kan känna att de måste ”rädda” den andra personen, vilket ofta resulterar i att de förnekar eller ignorerar sina egna känslor och behov. Samtidigt kan den person de försöker ”hjälpa” bli mer beroende av detta ”räddande”, vilket förstärker det destruktiva mönstret.
Det som gör medberoende så komplicerat är att det ofta inte är svartvitt. Kärlek, lojalitet och omsorg blandas med rädsla, skyldighet och självförnekelse. Det kan vara en svår uppgift att särskilja var gränsen går mellan hälsosamt stöd och medberoende.
För mig understryker medberoende vikten av självkännedom och gränsdragning. Det påminner mig om hur viktigt det är att ta hand om mig själv, att lyssna på mina egna behov och känslor, och att ha modet att sätta gränser när det behövs. Det är en påminnelse om att äkta omsorg om någon annan börjar med omsorg om sig själv.