Okunnighet i allmänhet

Okunnigheten och oförståndet är människans två värsta fiender. Vi förstår egentligen inte särskilt mycket alls om oss själva. Det bästa vi kan göra är oftast bara att spekulera och fundera. Vi är dessutom rätt duktiga på att bestämma oss för att vara säkra på något, och sedan vara det.

Allt blir ju så fruktansvärt jobbigt annars. Man måste liksom bestämma sig för att tro på det man behöver tro på för att leva på bästa möjliga sätt. Okunnigheten och oförståndet är emellertid evigt närvarande.

Man skulle kunna tänka sig att en avancerad varelse i stånd till att spekulera om sin egen uppkomst, plats och framtid torde ha förmågan att faktiskt lära av sina egna snedsteg. Människans minnesbank fungerar inte så. Allt registreras liksom inte.

En utomjording skulle säkerligen fundera sig vettvillig över varför den tjocke mannen med brun jacka på Heathrow flygplats i London försöker gå igenom säkerhetskontrollen utan att ta sig på bältet igen. Trots att han gjorde samma sak förra veckan.

Bara en sådan grej som sömnproblem är intressant. Oerhört många lider av sömnproblem. Trots total utmattning är det många som ligger och vrider sig i timmar utan att få sig en blund. Alla kan inte sova bara sådär. Man skulle kunna tänka sig att en mer avancerad varelse bara skulle kunna säga ”sov”, och slockna. Det vore ju tveklöst smidigast för alla. Garanterat utvilad. Trevlig, glad och effektiv dagen efter.

Vad tusan är det som gör att vi flänger runt i tio minuter och letar efter nycklarna på både tänkbara och otänkbara ställen innan vi verkligen försöker sätta oss ner och lägga upp en strategiskt tankeplan för att luska ut var vi hade nycklarna senast?

Och varför slutar vi inte bara att bita på naglarna när vi vet att det ökar chansen att vi smittas med virus? Varför låter vi hat frodas när vi väl egentligen vet att det kan leda till ett krig som ingen blir glad av. Eller vet vi kanske inte?

Varje år avvarar vi oerhörda mängder tid åt marginaler. Särskilt åt tidsmarginaler. Vi måste hela tiden räkna med att vår egen eller andras oförmåga kan stå i vägen för våra planer.

Det är det som gör att så många av oss ständigt är på plats på en flygplats två timmar i förväg när en räckt gott och väl. Vi var ju tvungna att kalkylera med att det kanske skulle bli fel med bagaget och kanske skulle taxin till flygplatsen vara scen och kanske, kanske skulle det vara köer.

Det är väldigt sällan vi kan förlita oss på varandras kunnighet. Ingen vågar det. Vi riskerar till och med våra kärleksliv för att vi inte kan motstå frestelser. Det finns så mycket vi ger upp för att vi inte kan de mest basala saker ur ett rationellt perspektiv (rationellt tänkande förespråkas av de flesta människor). Och trots det så ser vi till att vi är säkra på våra saker. Vi håller stenhårt i våra uppfattningar om rätt och fel, och släpper inte taget i första taget.

Jag går in som okunnig för att tackla okunnighet. Jag är naiv nog att tro att jag kan tänka bara för att jag vet att det är ett dödfött företag. Precis som majoriteten av läsarna av denna artikel kommer att döma ut den som svammel. Det är nämligen bäst så. Allt blir så fruktansvärt jobbigt annars.