Äntligen har sommaren kommit. Efter månader av vinter, kyla och regniga dagar känns den här dagen som den bästa på länge. Jag bestämmer mig för att bege mig in till stan. Jag vill komma hemifrån och ta en promenad i Kungsträdgården, äta glass och dricka kaffe på en uteservering. Spana på flanörerna och kanske till och med flörta spontant med någon. Vovven viftar på svansen och är också glad för att sommaren har kommit. Han vet att han ska med mig till Kungsan, äta glass och spana in andra vovvar.
När vi är på väg till tunnelbanan kommer jag på att mitt SL-kort har gått ut. Ingen idé att köpa ett nytt för 600 kr då terminen har slutat och jag inte har ett behov av att köpa ett för en hel månad. Utan skola eller jobb känns det överflödigt. Efter den sista och därmed den lägsta utbetalningen för terminen från CSN har jag mirakulöst sparat lite pengar, så jag köper en remsa. Tur att vovven åker gratis.
Tunnelbanan stannar i Kungsträdgården och vi beger oss till Kungsan, via Gallerian. Fattig student som jag är inser jag att det var länge sen jag besökte stan. Jag blir nyfiken på alla nya affärer som har öppnat i Gallerian och går in i ett av dem. Inredningen inbjuder till inköp och lockar mig att prova färgglada sommarkläder. Något som sannerligen ligger rätt i tiden.
Inne i provrummet ser jag att kläderna verkligen är fina, jag tycker om det jag ser i spegeln. Sen tittar jag på prislappen. Oj, oj, oj! Det linnet har jag inte råd med, tyvärr. Jag tar varsamt av mig plagget och hänger tillbaka det på galgen. Resten av klädhögen som jag har med mig in i provrummet bryr jag mig inte ens att prova, jag har helt enkelt inte råd att handla.
Fortfarande i Gallerian passerar jag matställen, små restauranger och caféer. Vissa av dem säljer mat, andra yoghurtglass eller choklad. Jag blir sugen på att köpa något gott, men priserna är för höga, jag har faktiskt inte råd.
Jag börjar bli på dåligt humör vid det här laget. Jag vill mer än bara titta. Jag vill konsumera, smaka och handla. Jag inser att jag inte har pengar till det och så förblir det ett tag till. Men jag har min vovve som ger mig glädje och sol året om.
Slutligen är vi framme vid Kungsan. Solen skiner ännu intensivare och många människor finns på plats. Vissa sitter på bänkarna runt om fontänen, vissa har valt att sätta sig i skuggan på trapporna, vissa står och pratar i mobilen. Men alla har kommit till Kungsan för att ta del av denna varma och underbara dag.
Jag spanar runt på ett av caféerna och hittar en mycket lämplig plats för mitt ändamål. Jag binder fast kopplet på stolsbenet, vovven lägger sig bekvämt i skuggan. Nu inväntar jag bara servitören som kommer fram och tar emot min beställning. Till slut beställer jag en caffe latte och en glass.
När servitören kommer tillbaka med min beställning får jag veta att caféet inte tar emot kortbetalning. Jag ursäktar mig och säger att jag bara ska gå till bankomaten och ta ut pengar, men jag kommer tillbaka. Jag ber servitören hålla min beställning och plats, tar min väska och vovven och går till bankomaten. 100 kr knappar jag in. Ingen sedeluppräkning görs, däremot får jag en minneslapp där det står att jag inte äger mer än 20 kr. 20 kr???
Jag går inte tillbaka till caféet. Mina steg leder mig tillbaka till Kungsträdgårdens tunnelbana, långt ner i tunneln, långt bort från solstrålarna, långt ner i fattigdomen. Tur att jag hann åka tillbaka på samma biljett och inte behövde stämpla mer på remsan.
Tur att vovven åker gratis.