Många forskare hävdar högljutt att vi håller på att passera den så kallade Oljetoppen, ”Peak Oil”. Andra menar att detta bara är nys: att ny olja hittas hela tiden, att alternativa bränslen utvecklas och att ny teknik kommer att hjälpa oss ur eventuella framtida kriser. Vem har rätt?
Peak Oil togs fram av geofysikern M King Hubbert i mitten av 50-talet. Han hävdade att utvinningen av olja ur en given källa följer en klockformad kurva. Utvinningen ökar stadigt under ett antal år för att sedan plana ut, stagnera, och sedan minska.
Den här modellen, menade Hubbert, kunde användas på enskilda källor såväl som på hela världens produktion sammantaget. Hubbert förutspådde 1956 att USA:s oljefyndigheter skulle vara upptäckta, stadda i bruk och maximeras 1970.
De flesta skrattade åt honom, men han fick rätt. Ända sedan 1970 har Förenta staternas oljeproduktion minskat stadigt och landet tvingats importera olja. Den här utvecklingen har gett upphov till USA:s gigantiska budgetunderskott.
USA är emellertid inte ensamt om att ha maximerat sin produktion. Under den gångna tioårsperioden har bland annat Norges och Storbritanniens produktion planat ut, och ger för varje år som går allt färre fat olja. Flera forskare menar att vi nu närmar oss en global Peak Oil, där hela världens produktion snart stagnerar, för att om cirka 50 år skrapa i botten av tunnan.
Ingen vet riktigt säkert, då framför allt Opec-länderna misstänks ljuga om storleken på sina reserver. Kanske har vi redan passerat krönet, kanske gör vi det om tio år. Det petroleumgeologerna är ense om är att vi lever i en brytningstid, att det är hög tid att börja förbereda oss på en värld utan billig olja, om än inte en värld helt utan.
När produktionen minskar är det av allra största vikt att också minska konsumtionen. Resurskrig och ekonomiska kriser blir annars naturliga följder. Tyvärr är världen på väg i rakt motsatt riktning. Efterfrågan har nämligen ökat explosionsartat de senaste åren. Industrialiseringen i Kina och Indien gör att efterfrågan ökar även under en överskådlig framtid.
En stor grupp, huvudsakligen ekonomer och oljebolagsfolk, har högljutt protesterat mot den här beskrivningen. Hur kan vi tala om konsekvenser när vi inte ens har ett problem? Den här sidan av diskussionen är lika vanlig att möta i press, magasin och böcker som den motsatta. USA:s ledande teknologitidning, Wired, tog upp ämnet i sitt decembernummer 2005. Där får man knappast uppfattningen att det är dags att börja bunkra konserver och odla på tomten inför hårdare tider.
Artikelförfattaren Spencer Reiss är visserligen medveten om att flertalet länders oljeproduktion planat ut och minskar för varje år som går – något som långt ifrån alla ens erkänt – men säger att än är det inte någon fara på taket. Ny teknik och alternativa bränslen kommer att ersätta oljan långt innan den tar slut. Ju dyrare oljan blir, desto mer ekonomiskt gångbart blir dessutom bränsleersättningar som till exempel etanol. Vidare kommer nya metoder hjälpa oss att utvinna mer olja än man tidigare trodde och ny teknik ta fram bränslen vi inte är medvetna om i dag.
Misstaget som Reiss och många andra gör är att man i allt för stor utsträckning kopplar samman oljeförbrukning och biltrafik.
Oljan är det moderna samhällets stöttepelare nummer 1. Ur ett mikroperspektiv driver den våra bilar och värmer våra hus, och ur ett makroperspektiv är den central för all ekonomisk utveckling och för att driva på tillväxten. Men mest av allt är vår nuvarande matproduktion helt beroende av den.
SIK, Institutet för Livsmedel och Bioteknik AB, gjorde för ett par år sedan en undersökning där det undersökte hur många oljebaserade processer det krävdes för att tillverka en flaska Heinz ketchup. Resultaten var häpnadsväckande.
Tomaterna odlades i Italien, där de behandlades med oljebaserade gödnings- och bekämpningsmedel. Maskinerna som användes för att sköta odlingarna och köra tomaterna till packningscentralen drevs av olja. Mosningen av tomaterna gjordes av maskiner som tog sin energi från kraftverk drivna av fossila bränslen. De mosade tomaterna packades sedan i av olja framställda plastpåsar, som med oljedrivna medel skickats från Holland till Italien.
De fyllda påsarna skickades sedan till Sverige. Väl här mixades tomaterna med andra ingredienser, som visserligen inte ingick i studien men som vi kan gissa hade en liknande bakgrund som den för tomaterna. Den färdiga ketchupen fylldes sedan på flaska, som tillverkats i antingen England eller Sverige. Flaskan innehöll fem olika former av oljebaserade plaster och etikettklister som producerats i, och transporterats från, Japan, Italien, Belgien, USA och Danmark.
För att framställa en flaska ketchup fann SIK att det behövdes 52 transport- och/eller produktionsprocesser där olja ingick. Detta inkluderade inte råoljans ursprungliga transportvägar, processerna att raffinera den, transporterna för salt, socker, vinäger med mera till Sverige, och inte heller det faktum att personen som köpte flaskan körde till och från butiken i bil.
Med så många led beroende av olja i vår matproduktion måste man undra vad som skulle hända om priserna steg explosionsartat eller om oljan försvann helt. Dan Box, Tully Wakeman och Jeremy Smith sammanfattar i den engelska tidskriften Ecologist en händelse som erbjuder en oroväckande fingervisning.
Den 9 september 2000 belägrade uppretade bönder och lastbilschaufförer Shells Stanlow-raffinaderi utanför Ellesmere Port i Cheshire i nordvästra England. De var arga över de höga bränslepriserna, som man menade drev kolleger i konkurs. Bråk utbröt. Uppretade demonstranter klättrade upp i förarhytten till en lastbil som tillfälligtvis lyckats ta sig förbi avspärrningarna. Polis kallades och lyckades häva blockaden, men inte utan att 60 lastbilar först blev kvar inne i raffinaderiet.
Resultatet blev att 1,8 miljoner liter bränsle förblev olevererad, och det skulle inte dröja länge innan effekterna kändes. Tre dagar senare förbjöd ambulanscentralen i Manchester alla färder i sina fordon som inte var utryckningar, och ordnade så ambulanspersonalen kunde sova nära arbetsplatsen ifall de inte skulle kunna ta sig jobbet.
Men det var bara början.
Protesterna spred sig till andra raffinaderier, och snart var hela landet lamslaget. Köerna ringlade sig långa utanför bensinmackarna, där bråk också utbrutit. Priserna hade på många platser hastigt fördubblats. Mackägare anklagades för ocker. Bensin- och dieselbristen ledde också till att transporter av livsmedel minskade eller ställdes in. Brödköer bildades, och kedjorna Asda, Safeway, J Sainsbury med flera tvingades införa ransonering. Direktören för det senare företaget, Peter Davis, skrev till Tony Blair och varnade för att hans butiker riskerade att bli helt tömda inom några dagar.
När stormen väl lagt sig stod det klart att flera företag drivits i konkurs, och de som överlevt räknade flera hundra miljoner i förluster. Och då var detta ändå bara en skapt kris; vad hade hänt om oljan tagit slut på riktigt?
Som oljekriserna på 70-talet och exemplet ovan visar repar sig åtminstone länders ekonomier tämligen fort från sådana skapta kriser. Det visar också hur känsliga vi är för förändringar i oljetillförseln. Hittills har det funnits tillräckligt med olja för att lösa våra kriser, men vad händer om krisen blir permanent?
Här blir det så klart spekulativt, men flera författare, däribland Box, Wakeman och Smith i tidningen Ecologist, har gett sig på kvalificerade gissningar. Det första och viktigaste steget angår den amerikanska ekonomin. Med minskad tillgång men samma eller ökad efterfrågan kommer USA att importera mer och mer olja och öka sin redan enorma utlandsskuld.
En kris på världsmarknaden – till exempel genom chockhöjningar av oljepriser – skulle leda till att utländska kreditorer drog tillbaka sina investeringar i USA. Den amerikanska ekonomin skulle kollapsa, och dollarn helt mista sitt värde. Den amerikanska kollapsen skulle dra med sig övriga länders ekonomier i raset. Företag och banker skulle gå i konkurs. Och så vidare.
Krig och massvält hade av detta varit logiska följder.
Gemene man hade i en sådan värld inte kunnat göra annat än att vänja sig vid avsaknaden av flygbolag och biltillverkare, vägbyggen och supermarknader. De sistnämnda skulle omöjligt kunde upprätthålla sina egna och sina underleverantörers långa transportvägar.
I sin bok The Party’s Over beskriver Richard Heinberg hur västvärlden i 50 års tid glidit runt på en räkmacka. Det har varit en tillväxtens fest, vars fundament hela tiden varit olja. Att oljan är på väg att ta slut är det ingen som hittills på allvar tagit hänsyn till, än mindre försökt hitta lämpliga ersättningsmedel.
Heinberg menar att det nu är för sent att helt smärtfritt göra omställningen till en värld byggd på icke oljebaserade bränslen, men vi måste ändå såklart försöka. Annars kommer festen att urarta och baksmällan vara mänsklighetens värsta, känd av alla.
Heinberg föreslår energisparande på alla samhällsnivåer, ett minskat oljeberoende och en övergång till ett långsammare, mer långsiktigt tänkande samhälle. Mat ska helst inhandlas och odlas på en närliggande gård. Inte flygas tvärsöver jordklotet två gånger eller fler. Ett sådant samhälle går att leva alldeles utmärkt i, menar Heinberg, vi får bara glömma bort semesterresan till Kanarieöarna.
Men där är vi knappast ännu. Vi har inte ens börjat vår resa. Problemen har knappt uppmärksammats , och det är långt till samstämmighet mellan förespråkarna för Peak Oil och de som hävdar att det hela är båg. Världen fortsätter för närvarande precis som förut, vilket i slutändan kan komma att kosta mer än det smakar.
Ändå har det börjat röra på sig. Debatten börjar allt mer likna den som råder kring global uppvärmning, där flera forskare fortfarande hävdar att det inte är utsläppen av kolväten i atmosfären som ligger bakom de senaste 100 årens temperaturökningar. Förespråkare för den teorin har en sak gemensamt med de forskare som hävdar att Peak Oil inte är ett verkligt fenomen – de tycks samtliga vara anställda av de stora oljeföretagen.
Med det inte sagt att alla oljebolagsanställda resonerar så. I det utrikespolitiska magasinet Foreign Affairs kan man läsa ett helt reklamuppslag från storföretaget Chevron. Där står det bland annat: ”En sak är säker: eran med enkel [dvs billig] olja är över. Vad vi gör härnäst kommer att bestämma hur väl vi bemöter hela världens energikrav under kommande sekel och ännu längre fram.” Reklamuppslaget är signerat ”Dave”, indikerande Chevrons styrelseordförande och vd David J. O’Reilly.
Den här typen av uppriktighet från en chef för ett av världens största oljebolag är visserligen ganska ovanlig, men andemeningen i det han säger är faktiskt inte så långt från författaren och journalisten Gunnar Lindstedts åsikter. I boken Olja – Jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar, skriver Lindstedt att ”Den stora frågan är antagligen inte vilket energislag som kommer att ersätta oljan. Istället handlar det om att hela vår civilisation står inför en fundamental förändring.”
Det är visserligen bara första steget, men kanske finns det hopp om konsensus i alla fall.