Oåterkalleligt. Det är vad det är.
Långa hårtestar som en gång var mina ligger på golvet och jag sitter i stolen som är frisörens tortyrredskap för folk som inte kan säga ifrån. Och jag lovar mig själv att aldrig göra om det igen. Men så sitter jag där till slut i alla fall efter ett par månader. (Pressen från andra blir så hård och jag har så svårt att stå emot eftersom man jämt ser andra människor komma ut från salonger och de ser så där jobbigt fräscha ut.)
Så här var det: jag gick hemifrån med en önskan om att klippa topparna. Kanske är det en fråga om definition, men i min värld är en hårtopp ett par millimeter. (Inte sju cm!) Jag lovade mig själv att säga ifrån då frisörskan skulle gnälla om att hon ville klippa liiiiite till. (Det gör de alltid. Det är det första de får lära sig på frisörskolan.)
Trots att jag har gjort dyra inpackningar hemma, minst en gång i veckan är mitt hår såååå slitet! (Vad f-n måste man göra för att de ska bli nöjda?) Jag mååååste se till att klippa mitt hår var sjätte-sjunde vecka. (Hur realistiskt är det egentligen?) Hon gjorde naturligtvis som hon ville. Hon vet ju bäst, enligt henne. Efter att ha blivit uppläxad av frisören går jag därifrån med min dröm om en toppklippning krossad, och jag inser att mitt hår inte kommer att bli så där pocahontas-långt i år heller.
Och detta har jag betalat för.
Över huvud taget måste vi tjejer bli bättre på att säga ifrån. Nej. Nej. Nej. På morgnarna möter jag min spegelbild och säger nej. Det är en hård och svettig övning, därför är det bra om man gör det här innan morgonduschen. Jag ska inte ta på mig fler arbetsuppgifter. (Det är ingen som uppskattar det ändå). Jag ska säga ifrån när någon kompis är elak. (Detta är ett måste!)
Jag ska klaga när min Big Mac som skulle dröja fyra minuter tar över sex minuter. (Hallå det handlar om livskvalitet liksom, tid är pengar och pengar är tid, eller hur det nu var.) Jag ska bara göra det jag själv vill, precis som jag gjorde när jag var en trotsig fyraåring. Då fanns det inga gränser och världen var min. Det finns ingen som kommer att ge mig en medalj för att ha gjort andras liv behagligare. Så nu är det dags att börja säga ifrån muhahaha…
Eller så kanske det bara är jag som måste byta frisör.