I min ”Mina Vänner”- bok från 1984 har nästan alla tjejer skrivit att de vill bli hårfrisörska eller jobba i affär. Killarna vågade jag väl aldrig fråga, för de lyser med sin frånvaro på de ljusrosa boksidorna, kantade med blomrankor och små hjärtan.
Frisörsyrket verkade onekligen glamoröst. Där skulle man stå bland sprejflaskor och speglar och fixa till stenhårda permanenter eller fluffiga synt-luggar. Själv skulle man vara jättesnygg och tuff, i rosa och svarta kläder och med diskomusik pumpande i bakgrunden. Ett steg bort från det vardagsgrå och lite närmare popstjärnedrömmen.
Frågar man trettonåringar i dag blir svaret nästan uteslutande att de vill jobba med media. Helst som programledare eller tv-reporter. Samma längtan efter glamour och att synas, men i ny förpackning. Det var väl knappast någon på åttiotalet som strävade efter att bli lik Sven Melander, eller de seriösa programpresentatörerna med uppsatt hår och knytblus.
Nu är programledarna trendiga och snygga och blir minst lika kända som de artister de presenterar. Och lyckas man inte slå sig fram den vägen, så finns ju alltid möjligheten att söka till en dokusåpa och bli känd den vägen.
Jag pratade med en självlärd frilansfotograf från Argentina, som förvånades över den glans som ligger över alla medieyrken här i Sverige. Hemma hade hans familj blivit oerhört besviken när han ”bara” blev fotograf. Ta kort kunde väl vem som helst och dåligt betalt och inte precis ett prestigefyllt jobb. Här däremot var alla jätteimponerade och hade han bara kameran runt halsen så var det inget problem att träffa tjejer.
Har skillnaden kanske något att göra med de sociala mönstren i dessa två länder? Ett land som Sverige där alla sköter sitt och man blir betraktad som psykopat om man råkar tilltala någon på bussen. Där kultur och litteratur mest diskuteras av människor märkta med speciella etiketter som intellektuella. Är det då inte gränsöverskridande och vågat att ta plats i det offentliga och föra ut sin text, sina bilder eller till och med sin egen person till alla och envar?
Nu har jag personligen aldrig varit i Latinamerika, men mina latinska vänner har överväldigande ofta stenkoll på sitt lands klassiska litteratur såväl som moderna författare. En vanlig festkväll varvar de vindrickande och dans med att prata om politik, rättvisa och ideologi. Men framför allt diskuterar man, och det är konstigare att inte ta plats än att göra det. Sen är det väl som alltid lättare att värdera det som inte är alltför vanligt och naturligt. Kanske något som man måste studera hårt och länge till. Som ingenjör, till exempel.
I det svenska mer tillknäppta samhällslivet ger det följaktligen mer status, eller cred för att använda ett medialt uttryck, att ha ett kreativt yrke än att vara nog så högutbildad och högavlönad. Men i samklang med rådande uppmärksamhetshunger vill ännu fler hellre stå framför kameran än att verka i det tysta som manusförfattare eller journalist.
Frågan är om just mediernas fokusering på yta och kändisskap inte kommer att leda till att pendeln slår över. Kanske får vi se en tillbakagång till sjuttiotalets naturromantiska och samhällsengagerade idealism. Efter att ungdomar i Gnosjö och Haparanda i årtionden drömt om att åka till Stockholm och gå på kändisfest kanske utbrända stockholmare och före detta kvasikändisar kommer att vallfärda i massor till Norrlandsskogarna för att odla sin teg och mjölka sin get.
Och framtidens ”Mina Vänner”-böcker kommer att fyllas av förväntansfulla barn som anger växtfärgare eller skogsarbetare som sitt drömyrke. Eller, kanske inte förresten.
Nej, nu får ni ursäkta mig. Jag ska gå och ställa mig framför spegeln och mima i mitt hopprep.