Det fanns allt. Jag insåg det bara inte då. Okej, det var inte direkt överflöd på jämnåriga lekkamrater. Men det rörde mig inte i ryggen. Jag ville leka själv. Det fanns allt det andra. Det där ni betongbarn aldrig fick uppleva. Eller bara fick en glimt av i skogsdungen bakom radhuset.
Jag har alltid älskat våren. Det är den bästa årstiden. Den åttonde maj 1982 tittade jag ut för första gången. Tjock som en boll. Dopklänningen som gått i arv passade inte, ögonlocken var så tjocka att ögonfransarna inte syntes och jag såg mest ut att ha kanelbullar i kinderna hela tiden.
Någonstans innan jag fyllt sju bestämde sig min kropp för att bli lång och smal i stället för kort och tjock. Men det är en annan historia. Den åttonde maj. Solen sken. Pappa sådde grönsakerna i landet samma eftermiddag. Det har blivit ett riktmärke de senaste 23 åren. När lillan kom till jorden handlar om mig. Bara så ni vet. Den är min.
På våren börjar det med tussilago i diket bakom den lilla granhäcken. Jag fick aldrig ta in dem. Min bror var allergisk. Men jag plockade dem ändå, för att låtsas. Sen kom blåsipporna. Blåsippor får man inte riktigt heller plocka. Plockar man upp en blåsippa med rötterna tar det många år innan det kommer blåsippor där igen. Men vi plockade några ibland i alla fall. Sen exploderade det. Vitt. Vitsippor. Överallt. Bakom den stora granhäcken. Vid den andra gigantiska granhäcken ner mot naturreservatet.
Följde man den granhäcken ner mot naturreservatet blev det än vackrare. En större explosion av det vita vid den gamla järnvägen. Ett hav. Vitsipporna kom alltid lägligt till den åttonde maj. Vitsippor är min födelsedag. Det och nysådda morötter och När lillan kom till jorden. Sen kom syrenen vid Johans stuga. Lila. Häggen borta vid kröken. Trädet hängde ner över grusvägen. Om man stod rakt under den och lutade ansiktet uppåt kändes det som att man satt mitt bland blommorna.
Bönderna började plöja åkrarna. Harva. Så. Välta. Björkarna hade sedan länge skiftat färg från ljusgrön till mörkare. Gräset följde efter i sakta mak. Så småningom även åkrarna. Det blev sommar. Möjligheterna var oändliga. Jag hade en riktig sandlåda. Brorsan tyckte min var för liten så han grävde en till sig själv bredvid logen. En gång grävde han av en elkabel. Pappa blev inte så glad. Jag byggde städer med min röda leksakstraktor.
Bredvid min sandlåda fanns en taggig nyponbuske. En lekstuga hade jag också. Till en födelsedag hade pappa och brorsan byggt en skylt där det stod ”KIOSK” och satt upp utanför dörren till lekstugan. Det var den perfekta presenten. Jag sålde korv med bröd mest. Pinnar och blad. Man kunde betala med lite vad man ville. Min farbror kom ofta och handlade när han var på besök.
Hade jag inga kunder så låtsades jag. Pratade med mig själv mest hela tiden. Ofta på hemmagjord engelska, så ingen som råkade gå förbi skulle förstå vad jag sa. En gång byggde pappa, jag och brorsan ett hus. Ett riktigt hus. Av vedträn. Så la vi på ett plåttak. Vi hade huset en sommar. Sen blev det en kall vinter och pappa var tvungen att nalla på väggarna.
Jag var ofta ute och galopperade. De två stora åkrarna var lite för stora. Det var bättre med den lilla, mellan stora granhäcken och Johans stuga. Jag var jätteduktig på att se ut som hästarna gjorde på tv. Mamma frågade en gång om jag ville ha en käpphäst. Aldrig. Det var mer verkligt att låtsas.
Ibland vågade jag gå upp till Aspkärret. Man fick gå på skogsvägen jättelänge. Säkert två hundra meter. Sen uppenbarade det sig, mitt i den tätaste skogen. Den finaste åkern. Som gjord för att galoppera på. Bredvid Aspkärret, en bit in i skogen, fanns det stora stenar. Två av dem låg mot varandra så att det blev en öppning längst ner. Alla kallade det för Tomteboda.
Jag frågade varför. Pappa sa att det var för att tomtarna bor där. Brorsan nickade. De ljög, trodde jag. Dagen efter vågade jag mig upp själv och titta. Tändstickor och papper. Jag blev livrädd och sprang hela vägen hem.
Skogen hade många möjligheter. Brorsan fick en trädkoja. En riktig. Man fick ha en stege för att gå upp till den. Det var som ett rum. Sen byggde de ett hål i taket så man kunde klättra upp på taket. Då hade man utsikt över flera kilometer. Fast jag vet inte säkert, jag fick bara vara där en gång. För liten, sa pappa. För jobbig, sa brorsan. Lyssna på pappa, sa mamma.
Fick en koja på marken. Av granris. Det låter tråkigt. Och visst, i jämförelse med en koja tio meter upp i luften var det tråkigt. Men jag var ändå inte mer än fem sex år. Min koja var fin. Det var så mycket granris att man kunde sitta där när det regnade utan att bli blöt. Jag hade ett eget fönster också. Det var vid en rot som gick ovanför marken en bit. Man kunde spana ut över åkrarna efter tjyvar och banditer. Det fanns ofta lite blommor i fönstret, i de röda plastmuggarna.
Så satt jag där när det regnade och åt harsyra. Utanför rann en liten bäck. Det kändes som hemma. Mitt lilla hem under grankvistarna med bäcken som porlade utanför. Evelina Rövardotter. Men det dök aldrig upp någon Birk i skogen. Bara brorsan som skrämde mig när han hade tröttnat på sina serietidningar. Bäcken gick genom hela skogen bort till kröken med häggen. Där byggde vi en fördämning. Det var gamla skrotdelar och stenar och lera och blött i stövlarna. Men det roligaste som fanns. När den var klar tror jag vi rev den och byggde en gång till. Ibland när min kusin från Sthlm var på besök samlade vi stenar på farmors grusgång. Jag tyckte det var rätt tråkigt, men min kusin var Min Kusin. Så bytte vi våra prickigkorvstenar med varandra sen.
När sommaren var jättemycket sommar behövde man aldrig äta mat. Det fanns smultron, hallon, jordgubbar, blåbär, vinbär, morötter, krusbär, äpplen, ärtor, rabarber och gurkor. Inte behövdes det godis heller. Under hela sommaren var jag med pappa när han slungade honung från de elaka bina. Jag stod på en låda och hjälpte till med ramarna innan de skulle ner i slungan. När det var slungat kunde man ta en sked och smaka på det sötaste som fanns.
Åkrarna blev stubbiga, höet hamnade i hästarnas mage och löven blev färgsprakande. Mamma tyckte inte det var lika roligt när sandlådan blev gyttjelåda. Jag brydde mig inte. Korv med bröd äter man även när det är höst.
Sen kom vintern. Det blev mörkt. Kolsvart. Snöknarr. Gnistrande stjärnor. Bönderna plogade grusvägarna. Ofta hamnade det en flera meter hög snöhög vid vägen upp mot skogen. I den byggde vi snökojor. En gång lyckades vi med tre våningar. Jag fick provligga sängen på översta våningen. Den höll inte och brorsan skrattade. Vi åkte pulka och stjärtlapp och bob ner för källarkullen. Hade man boben så kunde man styra undan innan man kraschade rakt in i den lilla granhäcken. Jag fick nästan aldrig ha boben. Hålet i den lilla granhäcken finns fortfarande kvar. Eller så gjorde jag snölyktor, snögubbar, snöänglar eller snögrottor av en trädgård stor som en åker full med orörd snö.
Annars var jag i pappas verkstad. Inte bilverkstad. En verkstad med stora maskiner för att kunna såga i trä och bygga fina skulpturer. Jag trodde alla pappor hade en sån. Där kunde jag plocka isär gamla telefoner när pappa jobbade. Det var jättekul. Speciellt de gröna, röda och gula sladdarna. Inte de vita. Tråkiga. Det var oftast telefoner. Ibland var farmor där också. Vi satt på var sin pall och täljde smörknivar. Jag trodde alla familjer hade det så. Smörknivar gjorde man själv. Eller så var jag inomhus.
Bor man i ett hus som är byggt 1890 finns det saker att göra. På trappavsatsen på övervåningen fanns en liten liten träbit man kunde lyfta ur golvet. Där brukade jag lägga hemliga papper eller popcorn. En gång när jag var lite äldre lyfte jag på träbiten. Det var nog ingen som hade lyft den på många år. Där låg tre poppade popcorn. Jag kunde spionera på brorsan genom sprickan i träet i dörren också. Han hade en spegelvägg som gjorde att jag kunde se om han låg i sängen och sov. Det gjorde han oftast. Så jag stod där och väntade tills han hade vaknat. Eller så byggde jag med lego eller ritade. Eller läste Bamse.
Alldeles för långt innan julafton gick hela familjen upp i skogen och letade granar. En som skulle stå på gården och en som skulle in i huset. Vi letade och letade och pekade till slut på två. Okej, sa pappa och sen högg han ner dem lagom tills det var dags. Sen kom julen och nyår och jag åkte skidor och pulka. Skridskor ibland också på åkern bakom huset. Det blev alltid en vattenpöl där som var stor som en skridskobana. Eller så skottade hela familjen snö. Det tog flera timmar. Brorsan brukade köra race med mig sittandes på snöskyffeln. Det var jättekul tills han dumpade mig i snöhögarna och mulade mig med snö tills jag skrek på mamma. Då fick jag gå in och dricka varm choklad och värma mig framför den öppna spisen.
Sen började snön smälta. Tussilago, blåsippor och vitsippor och allt gick runt runt. Tills jag blev tonåring och inte tyckte det var lika roligt längre. Inte lika roligt att bo en mil från sina vänner, inte lika roligt att bo på en ödslig gård med egna åkrar och skog, inte lika roligt utan några grannar. När jag var liten bodde ändå farmor på andra sidan grusvägen och gubben Johan i lilla stugan vid vägen upp till skogen. Gubben Johan som bjöd på knäckbrödsmackor och hade en katt som hette Ester.
Det finns så mycket att berätta. Så mycket som inte får plats. Men aldrig någonsin att någon kan få mig att tro att det finns en bättre plats att spendera sina första tio år i livet än där jag gjorde det.