De som jobbar inom vården har en enorm makt över oss vanliga dödliga. Jag är trött på att bli nonchalerad. Ingen av de gångerna som jag har uppsökt vården har jag fått någon riktig hjälp. Och skräckhistorierna från bekanta tycks aldrig ta slut.
Som ung tjej som besöker vården kan man räkna med en sak: vad problemet än är så kommer de att fråga dig när du fick din mens senast. Förkylning, eksem, ont i stortån – det finns en risk att du är gravid. Det svaret verkar vara standard, jag börjar undra om de inte säger det till killar också. Det här svaret har jag betalat 140 kronor för. Det här svaret hade min mamma lika gärna kunnat ge mig.
Nåväl, alla som jobbar inom vården är inte så här. Jag har säkert bara haft otur. Mina bekanta också. Och mina bekantas bekanta. Det som stör mig mest (efter att graviditetsfrågan har uppklarats) är att jag känner mig nonchalerad. Som om mina problem inte var stora nog.
Om jag var döende på riktigt hade de lika gärna kunnat säga: ”Jaja, du är döende. Det är normalt.” Det är ju normalt. En vän till mig fick en läkare som sa upp henne som patient. Läs föregående mening igen. Det är inte normalt.
Att ta ett blodprov är något som alla måste göra förr eller senare. Inget drömscenario för oss som är rädda för nålar. Jag hade skjutit upp att ta blodprovet länge. Åren gick och däremellan hann jag skaffa en tatuering. Det gick helt problemfritt. En nålrädd som skaffar en tatuering – jag var omåttligt stolt över mig själv.
Några månader efter det kände jag mig modig nog för att gå och ta ett sådant där läskigt blodprov för att kolla alla mina värden. (Jag borde bara ha bett tatueraren att spara det blodet som kom när han stack mig.)
Jag kände att sjuksköterskan tryckte i nålen – det var helt lugnt, och plötsligt så skrämmer han livet ur mig genom att säga: ”Det ser ut som om du håller på att svimma!” Vi fick naturligtvis avbryta blodutsugandet för tillfället för att jag blev helt skakig.
Efter några minuter fick vi göra om det – jag var ju tvungen att få reda på vad jag hade för värden. Det gjorde inte ont att ta blodprov. Att göra tatueringen gjorde inte heller ont. Men tatueraren hade en fin pedagogik. Hans röst var mjuk. Han gjorde lite i taget och försäkrade om att jag var okej hela tiden.
Vi borde skicka vårdpersonalen att gå samma charmkurs som tatuerarna får gå. För det är ironiskt att en ung tjej ska känna sig mer trygg i en miljö fylld av stora motorcyklelknuttar med ormtatueringar i nacken än på vårdcentralen – där personalen är till för att hjälpa just mig.
Så vad kan vi konstatera? De som jobbar inom vården har en större makt än vad de kan ana. Våra liv ligger i deras händer bokstavligt talat. Jag vill förbjuda dem att ha en dålig dag. Vi som är patienter tar med oss den bilden av vården hem. Många har ingen lust att komma tillbaka till vården igen. (Jag är en av dem.) Och nästa gång kan det vara så att man verkligen behöver hjälp. (En dag kommer säkert doktorn att ha rätt – jag kommer att vara med barn.)
Tänk er att vara tvångsintagen inom psykiatrin. (Jag står knappt ut att vara med min läkare fem minuter på vårdcentralen innan jag känner att jag vill därifrån.) Då är man omgiven av personer som jobbar inom vården. Och det är de som bestämmer om du och när du kommer att få komma ut.
Varenda rörelse du gör, allt du säger kommer att antecknas ner. Och om du skulle få för dig att säga ifrån, för att du tycker att du har blivit illa behandlad, kommer de att säga att du är aggressiv. Aggressiv = du kommer inte att komma ut. Det är helt och hållet andra människor som kommer att bestämma hur ditt liv kommer att se ut. Din läkare är Gud – den allsmäktige.
Önskemål till er som jobbar inom vården: Försök att vara trevliga. Prata inte med oss på ett nedlåtande sätt. (Inget ”Och hur mår vi i dag då? Med en röst som får oss att känna oss som om vi vore fem år gamla igen.) Informera oss bättre. Kom med ett något mer konkret råd än att vi ska äta bättre, sluta stressa och sova mer. (Speciellt om man har kontaktat vården för att man har ont i stortån.)
Så ni som har all denna makt. Trots att jag anser mig ha blivit illa behandlad av er tycker jag att ni ska få bättre lön. Ni hjälper också tusentals människor varje dag. Själv så ska jag äta ett äpple om dagen för att hålla doktorn borta från… Ja, jag har helt enkelt ingen lust att besöka doktorn längre så som det ser ut nu.