”Lumpen det värsta och bästa jag gjort”
Det går i minst 140 när hon susar fram längs E18 in mot Stockholm. Kvinnan som sitter bakom ratten har gjort värnplikten som spaningssoldat.
En kvinna är inte lämpad på den posten, det är alldeles för tungt, både psykiskt och fysiskt, var svaret hon fick vid mönstringen när hon gjorde sitt val.
– Jag blev faktiskt stoppad av polisen för några veckor sen, börjar hon. Jag var på väg till Polishögskolans intagningsprov och var jättestressad. De trodde mig inte så klart, poliserna som stoppade mig, men när jag visade fram antagningspapperna och log lite sådär ”kollegor emellan”, lät de mig gå. Jag har inte sagt något till mamma och pappa.
Matilda var nitton år när hon mönstrade. Det var aldrig något tvivel om att hon skulle göra lumpen. Hennes pappa är kapten och hon har alltid känt att valet var uppenbart.
– Jag kom till mönstringen och tänkte att det skulle bli kul att se vad jag gick för. Jag är ju trots allt ganska vältränad i grund och botten och var redo för att ta i ordentligt.
Matilda är 180 cm lång, tränar sex dagar i veckan. Under lumpentiden gick hon upp 15 kg. Kilon hon lyckades träna bort, inte helt hälsosamt kanske, genom att springa en mil varje morgon under sommaren.
– Jag ställde mig vid armlyftet och tänkte, nu fan ska jag ta i. Jag drog till utav… och fick en sjua. Vanligtvis brukar tjejer dra en etta eller tvåa. De som höll i mönstringen blev minst sagt förvånade.
Mönstringen består av två delar. En fysisk del och en del med ett test av personens psyke, logiska tänkande. Samtal med en psykolog ingår även.
– Den andra fysiska delen består av ett cykeltest. Jag började trampa på, men efter någon minut sa de att datorn som mätte mina prestationer inte fungerade. Jag var redan relativt varm men var tvungen att göra om allt från början. En röd lampa börjar lysa när du har tagit ut dig till max. Min lyste grönt och jag trampade på.
De sa ingenting till en början men till slut ropade kontrollpersonalen på alla andra och en folksamling stod plötsligt omkring mig, berättar hon leendes. ”Trampa på, du har en sjua nu! Om du fortsätter får du snart en åtta och det har en tjej aldrig fått förut!”
Sådär höll de på. Killen bredvid som jag började trampa samtidigt som hade redan gett upp så jag körde på. Jag fick en nia till slut och alla applåderade omkring men varnade mig för att ta det försiktigt när jag klev av cykeln. Det är lugnt tänkte jag, men höll på att kollapsa när jag klev av, skrattar hon.
– Mötet med psykologen gick bra. De frågar om varför man vill göra lumpen, ens bakgrund och vad föräldrarna sysslar med. Pappa är militär och mamma är psykolog, klappat och klart, säger hon med ironi i rösten.
– Lumpen för mig var det värsta och det bästa jag gjort i mitt liv. De första veckorna var hemska, jag grät varje gång jag kom hem till mina föräldrar men visade det aldrig. Jag ville inte visa hur jag kände, jag ville inte att de skulle se mig så svag, göra dem besvikna. Men det var jobbigt.
Eftersom det gick så bra på mönstringen fick jag i stort sett välja vilken position jag ville. Jag sa spaningssoldat och de skrattade åt mig. ”En kvinna är inte lämpad på den posten, det är alldeles för tungt, både psykiskt och fysiskt.”
Men Matilda gav sig inte, och till slut så kunde de inte annat än ge henne vad hon önskade. Den första tiden var som sagt tung. Hon berättar om psykiskt våld från befälen.
– Vi var ute på en sjumilamarsch och de placerade mig längst fram i ledet. På så sätt blir jag den som håller tempot. Det var otroligt tungt, med utrustning och vapen som väger över 20 kg. Vi fick pulsa i snön och jag hade ingen framför mig vars spår jag kunde gå i. Till slut blir man otroligt trött, utan mat och vatten, vi åt snö, det var det enda vi kunde göra.
När vi kom till ett delmål öppnade jag min packning och märkte att det låg tre tunga stenar längs ner. Någon i befälen har packat min ryggsäck lite extra. Alla i min grupp blev otroligt arga och vägrade fortsätta. Det var det som kändes skönt, att jag hade de andra värnpliktiga på min sida.
Hon tar upp en massa exempel på saker som man stundtals har svårt att förstå verkligen kan inträffa i Sverige. Vi som ser reklam överallt för hur militären söker kvinnliga värnpliktiga och hur de arbetar för jämställdheten.
– Vi var ute i fält några dagar i vintras. Eftersom vi var spaningssoldater fick vi inte sova i tält eller vindskydd, inte ens göra upp en eld för det vore ju förrädiskt om fienden skulle se. Så i tjugo minusgrader sover vi sked. Det var den värsta natten i mitt liv och morgonen efter kände jag inte av min vänstra fot. Den hade förfrusit. Matilda grimaserar illa och fortsätter:
– Vi hade en skytteövning dagen efter och jag kunde inte gå på foten. Då ropar kaptenen ut i megafonen att värnpliktig (…) måste åka bil till övningen medan alla de andra minsann ska gå. Det kändes otroligt förnedrande.
– Det är verkligen inte bara en klyscha att man mognar otroligt som människa. Jag har fått vänner som jag vet att jag aldrig kommer att tappa kontakten med. Vi var med om saker tillsammans som verkligen förde oss närmare. Vi var tvungna att lita på varandra. Det är konstigt när man tänker efter egentligen, att alla övningar vi gjorde var på låtsas och hur det då måste kännas under en riktig krigssituation.
Slutövningen bestod av över två veckor i fält i norra Skåne. En prövning Matilda var otroligt fokuserad på att klara av. Tyvärr fick den ett abrupt och chockartat slut.
– Efter två veckor i fält är det många som är otroligt trötta. Vi längtade alla hem och efter sista övningen var vi alla beredda på att sätta oss i bilarna och köra hem. Då ger befälen order om att hälften ska stanna kvar och plocka ner tälten medan vi andra ska köra hem en och en i bilarna.
Det finns en lag som säger att en värnpliktig aldrig ska köra ensam i bilen hem efter en slutövning, då den mentala och fysiska förmågan är otroligt begränsad efter ett sådant hårt arbete.
– Befälen satte oss alltså ensamma i bilarna och det var tufft att hålla sig vaken. Plötsligt ser jag hur bilen framför mig börjar ha svårt för att hålla sig inom körfältet.
Det hon bävade för hade inträffat. Killen framför henne hade somnat bakom ratten och körde till slut av vägen. Han fördes till sjukhus med lindriga skador.
Matilda har många otroliga historier att berätta om sin tid i lumpen. Trots detta ångrar hon ingenting och rekommenderar andra tjejer att söka. Hon säger att myten om att man som tjej ska bara vara beredd på att jobba extra hårt är sann, till stor del. Men nu när hon väl har klarat det, och har den här erfarenheten, så finns det ingen som kan sätta sig på henne.
Ingenting är, för henne, för svårt för att klara av.