– Hur är det?
– Det är….
Mer hinner jag inte säga. Maria har varit ute och kört den nya bilen, en Passat. Hon körde i backen ned mot parkeringen. Trycker lätt på bromsen för att bromsa in. Trycker igen. Men inget händer. Hon pumpar och pumpar med bromspedalen men bilen rullar vidare i samma hastighet.
Marias armar är spända och raka som två stolsben mot ratten. Barnen skriker och hunden ylar. Den nya silvriga Passaten dundrar rakt in i grannens röda Volvo. Helvete!
Jag drar efter andan och frågar om hon vill komma hit och äta bullar. Nä, hon har inte tid, ska träna taekwondo och sen gå på ultraljud. Utpumpad som efter en föreläsning i krigsrätt slår jag mig ned med kaffe och bulle. Jag får berätta att jag är gravid nästa gång vi hörs.
– Annika det är till dej.
Luren sträcks fram mot mig som om den kommit ur rumpan på en hund.
– Alltså du anar inte!
Maria andas så att det fräser ur strupen på henne.
– En satans tjuvkvinna knackade på min port just som jag lassat in mig själv, hunden och matkassarna. Trodde hon skulle hälsa på någon i min port och öppnade åt henne. Vet du vad hon gör då!
– Nä.
– Rycker åt sig shoppingkassarna och springer ut igen.
– Va?
Då tänker jag att Maria snart kommer att säga: ”gissa vad som låg i påsarna? Lika mycket skit som jag snackat nu”. Men det gör hon inte.
– Oj, oj, hur mår du?
– Jo, sådär men jag har fått sammandragningar och barnmorskan sa att jag måste försöka…
En kvart senare försöker jag muntra upp henne med mitt glädjebesked.
– Maria jag ska också…
– Säg inte att du också ska köpa en Passat? När jag kom hem från verkstaden med vår Passat ringde min syrra och dom hade…
Skitkorv. Varför kan hon inte bara lyssna på mig? Hon är självupptagen, egotrippad och har ingen social kompetens. Jag ringer till en gemensam vän. Hon är också en skitkorv. Hon påstår att jag är avundsjuk på Marias händelserika liv. Snart säger jag upp kontakten med båda.
– Jag har fått cancer, säger Maria nästa gång hon ringer.
Det är svårt att säga upp kontakten med en vän som just fått cancer. Får göra det nästa gång vi hörs, när cancern har gått över. Så länge låtsas jag vara medkännande. Men cancern går inte över. Maria åker in och ut på olika behandlingar och doktorerna är oroliga för bebisen i hennes mage, berättar hon.
Telefonen är alldeles snorig och jag är rödgråten när jag lägger på. Hur kunde jag vara så hjärtlös, Maria som är en så god vän. Hon behöver allt stöd hon kan få, jag måste åka och hälsa på henne.
Pip, pip. Sms-signalen brummar i fikan. Jag tar upp telefonen samtidigt som 16.45-tåget rullar från perrongen mot Marias hemstad. ”En tös har sett dagens ljus, klockan 13.45 hemma i köket. Maria”.
Va!
Jämt ska hon vara värst, den mallgrodan. Hoppas det gjorde förbannat ont, tänker jag. Sedan hoppar jag av nästa och går hem och övar på alternativa förlossningsställningar.
Taklampan kanske?