Vit invandrare i revolutionärt gap söker global tolerans
Jag är en mönstermedborgare. Ett kort men kanske luddigt exempel får stå er till buds när jag kort inleder med att förtydliga hur duktig jag är. Det finns en teori, skit i inom vad, som går ut på att man på ett enkelt sätt mäter när det uppstår revolution. Håll i er nu. Vi antar att vi har en linje som pekar vertikalt och kallar den för behov/tillfredsställelselinjen, sedan tar vi en linje som pekar horisontellt högerut från botten av denna linje. Den kallar vi för tidslinjen.
Från nollpunkten går två linjer fyrtiofem grader uppåt, en streckad och en heldragen. Den streckade linjen löper lite ovanför den heldragna, håll ut en stund till bara, för den representerar ett förväntat åstadkommande av någonting, låt säga förväntan över åstadkommandet av att producera något grundläggande och basalt som vatten till alla i ett samhälle. Under den går den andra linjen som visar det verkliga åstadkommandet, kanske att vatten finns men inte till alla. Kort och gott; man förväntar sig ofta lite mer än man får och är därför aldrig nöjd.
Och så till slutfasen. När den heldragna fyrtiofemgraderslinjen (det faktiska åstadkommandet) viker av och börjar gå nedåt samtidigt som den streckade (det förväntade åstadkommandet) fortsätter uppåt uppstår ett revolutionärt gap mellan linjerna. Det är nu en oacceptabel skillnad mellan det förväntade och det faktiska, vi börjar känna att skrika och kasta saker är ett måste. Vi kanske börjar slåss och sno vatten för att få bada och koka kaffe. Ja, teorin kan appliceras på många verklighetsfall där folk visat missnöje över någonting och börjat vifta med krutdurkar för att åstadkommandet varit alltför dåligt..
Hur relaterar detta till mig? kan man undra efter denna tekniska genomgång. Jo, jag är ovanför den streckade linjen. Samhället jag existerar i lever upp till alla mina förväntningar och mer därtill. I mitt fall tror jag till och med att det revolutionära gapet är inverterat på ett sätt som gör att jag i flera omgångar under mitt liv kommer att få möjligheten att göra uppror mot mig själv och mina värderingar.
Smör och solsken, allt är inte perfekt, men jag trillar dit på skitreklam, inte så ofta men ändå varnande ofta, köper månadskort och accepterar priset, jobbar flitigt, studerar mycket, kan ta lån på några tusen från banken och är överlycklig för det. Jag tycker att allt är mycket bättre än det jag läser i diverse dags- och kvällsblaskor.
Jag är också invandrare av första generation. Och jag vet inte om denna inverterade revolutionsanda kan bero på att jag är en ”vit” invandrare. Jag menar, man kan missta mig för att vara svensk fastän jag inombords inte är det. Det medför naturligt att jag inte har det svensknationalistiska tänkandet och att jag liksom kan smyga mig genom samhället utan att upptäckas. Detta ger, enligt mig, två distinkta fördelar.
Det första privilegiet gäller alla invandrare, vi får en schysst vy över scenen där den svenska nationalismen spelar sin roll. Så vill du veta hur svensken är, fråga en invandrare. Det andra, att jag faktiskt är en ”vit” invandrare, ger mig privilegiet att få vara med i den gruppen som kallar sig ”vi”. Ibland. Tills jag presenterar mitt fullständiga namn naturligtvis och folk frågar var jag är ifrån. Finland, svarar jag och placeras plötsligt i en annan grupp utan att uteslutas ur ”vi”.
Man säger det inte men jag vet att det hos många som frågar och som får följande svar klingar en ton som gör att jag inte kan bedöma om det är bra eller dåligt att vara finsk. Det är nämligen så att min bakgrund ger mig möjligheten att uppskatta det som finns i det svenska samhället. Det gör mig till en mönstermedborgare. Jag tycker det svenska samhällssystemet har fungerat utomordentligt bra och det har gett mig precis de möjligheter jag önskat: få jobba, träffa tjej, skaffa bostad, göra barn, studera och få ta ett pyttelitet banklån i ungefärlig ordning.
Och jag känner ingen oro för framtiden. Det ni.
Denna verklighet kan å andra sidan inte strös på som mjukt socker över alla medborgare. Den är dessutom en smula egocentrisk. Vad vill jag säga med detta? Jo, min oro är annorstädes. Jag ska inte pladdra på om att vi alla är lika värda, att tolerans är nyckeln och att vi behöver se över vårt inre för att förstå det yttre. Nej, jag vill berätta att det inte har blivit ett bättre klimat i världen när det gäller just vi och dem-tänkande.
Alla länder i väst, däribland Sverige, har fallit in i en kyla som ifrågasätter kulturella och religiösa olikheter. Sverige är föredömligt på många sätt men när det gäller acceptans och tolerans mot ”svarta” invandrare är det mycket sämre än man vill tro. Det ska vara så att privilegierna som jag upplever som ”vit” invandrare ska gälla alla invandrare. Systemet jag använt mig av finns och fungerar, men viljan att se över något så basalt som hudfärg? Tyvärr.
Så se upp för revolutionsgapet, kära vänner. Låt det inte bli för stort för just nu expanderar det.