Vem hinner hälsa på gammelmoster Elsa?
– Finns det någon som heter Georg här?
Taxichauffören viftar med sin gula post-it-lapp. Ingen reagerar. Några går fram och tillbaka och väntar, men de flesta sitter som i sin egen värld. Tittar ut över det grårutiga stengolvet.
En äldre dam vid namn Gabriella får sitt namn uppropat av en annan chaufför och försvinner ut genom de dubbla glasdörrarna. Jag övertar Gabriellas plats i en stålrörsstol med dyna av röd galon. Sitsen är uppvärmd och jag tänker ofrivilligt: ”Tänk om hon var inkontinent!” Sedan skäms jag.
Det är måndag på Huddinge sjukhus, liksom i resten av världen, men här i sjukhusentrén känns det som om tiden står stilla. Utanför de automatiska dörrarna åker röda och blåa bussar förbi, i korridoren bakom mig håller två målare på att spackla en vägg. Skrapandet från deras platta verktyg hörs hela tiden, som en bakgrundsmelodi till väntandet.
De flesta som sitter här är gamla och orkar inte längre åka kommunalt eller med egen bil. En del är i par, men de säger ingenting till varandra. Stirrar bara resignerat rakt ut i luften. Kryckorna lutade mot stolskanten, eller rullatorn parkerad inom räckhåll.
Tunna, bräckliga kroppar, eller tunga och oviga. Tusen små krämpor som man väl inte ens kunde föreställa sig då, när man var ung och upptagen, och inte riktigt förstod att det var livet, just nu, som rullade förbi medan man stod mitt uppe i så mycket annat. Om man bara hade vetat; och nu är det nästan för sent.
Ålderdom är på något vis skrämmande att betrakta. Kanske för att man blir påmind om sin egen förgänglighet. Man vill inte tänka på att man själv en dag ska mista kontrollen över sin kropp och sitt liv. Bli beroende av andra, kanske hamna på ett vårdhem. Bli ett ansikte i raden, av alla som ska hinnas med innan arbetsdagen är slut.
I vårt samhälle premieras ungdom högre än erfarenhet och vishet. När man är gammal har man misslyckats, man är inte med i spelet längre, man får gå direkt i fängelse utan att passera Gå. Vi andra jäktar förbi i vår strävan efter självförverkligandet. Relationen med partner och barn hänger i luften mellan karriären, gympassen och teven. Hur ska vi då hinna hälsa på gammelmoster Elsa som har det så bra i sin servicelägenhet med matlådeservice?
När man är så gammal är man hänvisad till att vänta. Vänta på att någon ska hinna hjälpa en, att någon ska orka besöka en; eller som här, att någon ska komma och hämta en. Och det vet ju alla att pensionärer har så gott om tid, de har ju alls ingenting att fylla dagarna med. Men sanden i glaset rinner stadigt på, och snart tar den slut.
Framför stolsraden där jag har slagit mig ned sitter en mycket gammal kvinna i en rullstol. Hennes hår är grått och livlöst men ligger kammat i en tunn pagefrisyr. Ansiktet domineras av en markant böjd näsa och mörka smala ögonbryn. Kvinnan har en rund pälskantad mössa i knät och i den ligger hennes skelettmagra hand.
Fingerbenen syns tydligt under den brunfläckiga huden och blodådrorna är mörkt blå, nästan svarta. Handen klappar mössans pälskant, nyper i den och lägger sig åter till rätta i den, som i ett fågelbo. Hon sitter orörlig, uttryckslös, men plötsligt ler hon lite och mumlar något för sig själv. Snett bakom kvinnan sitter något slags vårdpersonal. Kanske ett biträde. Hon har långa röda naglar och är försjunken i en bok.
Nästa gång jag tittar till har den gamla damen båda händerna tryckta mot ansiktet. Det ser ut som en pose i en skräckfilm. Jag kan nästan höra hennes ljudlösa skrik. Så börjar fingertopparna smeka vänstra kinden. Tummen går förstrött fram och tillbaka.
Plötsligt ropas hennes namn upp och biträdet reser sig omedelbart. Taxichauffören hälsar på henne, tar i hand, men ser inte på den gamla. Biträdet tar pälsmössan och sätter den på kvinnans huvud, som locket på en burk. Chauffören tar över rullstolen och går snabbt mot utgången. Den gamla ler förvånat. På väg ut. I rörelse. Handen krafsar i tomme, söker förgäves sitt bo. Lägger sig så stilla i knät igen.
Jag sitter kvar en stund. Undrar hur det skulle vara om vi alla skulle stanna upp, bara för ett ögonblick, och titta på människorna omkring oss. För ett ögonblick släppa masken, rädslan, plikterna och stressen och se in i ögonen på en av de andra. Någon av de där märkliga varelserna med skrynklig hud och böjd rygg. De som vi springer förbi, tittar bort ifrån, får dåligt samvete av, inte vill tänka på.
De ögonen kanske skulle ha något att berätta. Något om tålamod. Eller om att ta vara på livet och sina närmaste. Om att göra det medan det finns tid.