Länge sen jag hörde av mig, jag vet. Det är så typiskt mig att tänka, tänka, tänka handling. Synd nog så märks inte sånt upp av omgivningen. Och det är ju vad som räknas nu för tiden. Vad alla andra tycker, anser, mäter, jämför.
Som jag har skrivit, opinionsbildat, organiserat upp och hjälpt mig själv och andra – i huvudet. Och DET är vad som räknas, de små snigelstegen i min egen fart.
När vi träffades senast fick du bekanta dig med mitt första möte hos föreningen som stöttar och driver på människor som jag, de dödsfunderande men inte sjuka. Därefter skildes våra vägar efter en inledande beskrivning av det stödprogram vi följer.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. E-breven från hundratals personer i samma sits, med önskan att förändra utan att kunna själva, fick mig att undra ännu mer över människohanteringen. I familjen, skolan, arbetet, idrotten, vården etc. Visst, man kan lämna dessa varelser åt sitt öde efter några klassiska medicinska eller terapeutiska insatser.
Resultatet blir nog inte så farligt, bara några självmord, än fler försök, där de som inte lyckas harvar vidare i halvkoman. Troligen hela livet, i väntan på befriaren som man tydligen inte ens klarar av att åstadkomma själv (som allt annat man är värdelös på).
Innan det blir dags för dig och (före detta) kvällstidningarna att förfasas och förundras över nästa kändis som tar sitt liv kan ni göra en insats, det är ju ändå jul. Vi slutar alla från och med nu att låtsas vara perfekta.
Vi slutar alla nu att jämföra oss med varandra och avbryter omedelbart samtalen om kvadratmeterpris på bostadsrätter, märkeskläder, dataspel och plastkändisar. Vi slutar nu alla att fälla domar över våra medmänniskor, och oss själva. I familjen, skolan, arbetet, idrotten, vården, kollektivtrafiken, på fiket, Stureplan etc.