Sedan urminnes tider har människan skrutit sig fram för att överleva. (Tror jag.) Vi skryter oss fram i livet, vi överdriver gärna, kryddar till några fakta tills hela historien är en lögn. Det gäller bara att veta åt vilket håll man ska överdriva. Vill du vara bäst eller sämst? Det är någonting som skiftar beroende på vilken ålder man är i.
Skryteriet börjar redan på lekis. ”Min pappa är stark.” Redan här är påståendet kryddat. Nästa unge: ”Min pappa är starkare än din pappa.” Nu är förväntningarna skyhöga på den sista ungen, varpå han drar till med ett: ”Min pappa är starkare än Bamse.” (Ingen är starkare än Bamse, punkt.)
På lågstadiet är barnen fortfarande hyfsat lydiga. Alla har var sin låda i klassrummet, där alla sakerna ligger. Än har man inte kommit på ursäkten att man inte har någon penna med sig, och att man därför inte kan anteckna någonting.
Man är fortfarande inne i världen där man samlar klistermärksstjärnor, och fyller i bilderna av äpplen, innanför konturerna. Fortfarande är det en tävling om vem som är bäst. ”Titta, jag fick en stjärna!”, varpå nästa unge måste kontra med: ”Jag har tvååååå.” Och den sista skryter med: ”Min stjärna är större än dina två för jag är bäst.”
Någonstans på vägen till vuxenlivet inser man att man inte kommer att kunna hålla måttet. Stjärntiden är redan passé. På högstadiet släpper man allt. Det är pinsamt att prata med en lärare under rasten. Sånt är smör. I stället lägger man ner all sin vakna energi åt att vara sämst.
Hela tonårsperioden går ut på att känna sig värdelös. (Det är säkert väldigt utvecklande.) ”Jag tog inte med mig matteboken i dag.” är en standardkommentar i den här åldern. ”Jag vet inte ens var min är”, kontrar nästa med och den sista säger: ”Jag brände upp min på håltimmen för jag hade inget att göra.” Han anses vara riktigt cool.
Åren går och plötsligt är man vuxen. Och man är tillbaka där man började. Mitt i skryteriet om vem som är bäst. Vi alla vet att det är en skam om grannen kör en dyrare bil, om den så bara kostar en femhundring mer. Det går helt enkelt inte. Stoltheten får för mycket spö. Det är bara att gräva fram några värdepapper och sälja dem, så att man kan köpa en dyrare bil. Och ungarna man har är de bästa, finaste och smartaste.
På föräldramötet låter det så här: ”Niklas är duktigast på längdhopp.” Någon annan mamma måste kontra med att: ”Mia går i den mest avancerade gruppen matte.”, varpå någon klämmer ur sig: ”Kalle har MVG i alla kärnämnen”, och glömmer nämna att Kalle var den som brände upp sin mattebok på håltimmen för att han inte hade något att göra.