Pendeltåget mot Märsta avgår 12.47 från Upplands Väsby. Destinationen är Arlanda. Jag sitter i första vagnen och tänker på hur jag ska vinkla mitt reportage. Vad är det jag egentligen vill ta hem från flygplatsen?
Något ångestfylld över att inte veta, ser jag mig om inne i den nästan tomma vagnen, slår näven lite lätt på tygsätet och en svag lukt av damm sprider sig.
Tåghjulen gnisslar och vagnen skakar när den tar sig fram. Snett bakom mig sitter en man som sammanbitet, nästan lite sorgset, tittar ut på de rosa och lila höstlöven som tåget blåser upp.
Ovanför honom finns en reklamaffisch som frågar om man inte vill vinna en resa till Los Angeles. Varför inte, tänker jag hastigt. Det är ju alltid lika kul att resa. Jag fortsätter att grubbla, jag försöker komma på varför jag egentligen är på väg till flygplatsen.
Plötsligt slår det mig. Längtar du inte bort härifrån? Vill du verkligen inte åka till L.A? Jag tittar på affischen. Res i väg från vardagens bekymmer, verkar den säga denna gång. Nu förstår jag varför jag är på väg till flygplatsen. Min egen längtan för mig dit.
I Märsta tar jag buss 583 som rullar i väg mot Arlanda. Under färden börjar jag få ordning på mina tankar.
Jag har länge fascinerats av människans längtan efter att få komma bort från sin egen välbekanta tillvaro. I och för sig är detta inget konstigt. Självklart vill alla någon gång slita sig loss från de rutiner – och inte sällan från de orosmoment – som finns i vardagen. Men frågan är om resor till andra länder är lösningen.
Ibland har man ju en benägenhet att tro att den ängslan som bärs inombords lämnas hemma i den stund flygplanet inleder sin kamp upp mot himlen. Men den kommer oundvikligt att packas ner i resväskan tillsammans med allt annat. Det är något som de flesta vet, men få pratar om. Hoppas att jag får prata med någon om detta just på Arlanda, där människors längtan ibland blir till verklighet.
Mitt emot den enorma tidtavlan inne på utrikesterminalens avgångshall hittar jag en omsorgsfullt polerad stenbänk där jag i lugn och ro kan iaktta alla resande människor. Här kan jag höra vad de pratar om och här kan jag välja ut någon att prata med.
De stora vita bokstäverna på tavlan som berättar om berömda destinationer. Paris, Rom, Amsterdam, Madrid står längst upp, prydligt uppradade. ”Final Call”, står det på en av destinationerna. ”Gate Closed” på en annan.
Varför får jag alltid en panikkänsla av att se meningen ”Gate Closed” när jag är på Arlanda? Är det för att jag inbillar mig att så länge det är öppet så skulle jag kunna köpa en biljett för de tusenlappar som inte finns på kontot, för att några timmar senare sitta på ett fik i Paris i stället för på pendeltåget hem till Upplands Väsby? Skumt.
Jag ser på dem som står i kö för att checka in. Några ser spända ut, andra avslappnade. En man i kostym längst bak i den långa kön iakttar att jag antecknar och ser undrande ut.
En liten kille några meter längre bort har precis börjat bråka med sin lillasyster över något han håller i handen. Pappan ser dem men bryr sig inte fast de skriker så att det hörs tvärs över den stora salen. Vad är klockan? Jag tittar upp mot ett extremt stort tidsur.13.26. Det känns som att vara i jättarnas land.
Bredvid mig har en man i 30-årsåldern satt sig. Han är en klädd i jeans, skjorta och kavaj. Jag lägger märke till hans mycket koncentrerade blick som riktas mot tidtavlan. Han ser spänd och avslappnad ut på samma gång. Hans svarar i sin mobiltelefon.
– Ja det är Jocke…
– Vad?! Fan också, var är du nu? Vi får hoppas att den kommer i gång, fan också. Aj, aj, aj. Vi får lösa det på nåt sätt. Ta’t lugnt bara, fan också.
Fan också, tänker jag. Något jobbigt händer på andra sidan luren, och jag som hade planer på att prata lite med honom. Han sitter kvar och jag väljer att avvakta i några minuter. På övervåningen sitter människor och äter på restaurangen. De tittar ner på köerna till incheckningsdiskarna. De bråkande ungarna har lugnat ner sig och ett lugnt men ändå stressigt surr lägger sig över salen.
Det är märkligt det här med flygplatser. Det känns ibland som att alla pratar samtidigt, i mun på varandra, men i exakt samma låga ton. Tillfället ges och jag inleder samtalet med den ”fansägande” mannen. Han är på väg till Paris i jobbsyfte, får jag inledningsvis veta.
– Jag ska vara där i några dagar. Jag skulle egentligen ha varit där för några dagar sedan så jag är försenad med andra ord.
Ska det bli kul att åka dit?
– Nej, nu är det bara jobbigt. Jag skulle velat vara kvar här för att fixa med lite annat.
Han ser ut att vilja avbryta samtalet så jag väljer att tacka för mig. Strax efter ställer han sig i kön. Inte precis det samtal jag hade förväntat mig, men tillräckligt givande för att påminna mig om att resor också kan göras helt andra syften än det jag försöker kasta ljus över.
Jag sitter kvar på bänken och hoppas på att så småningom kunna bolla mina tankar med någon. En städerska går förbi med sin vagn och jag tvingas lyfta upp benen från marken så att hon kan komma åt under bänken. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka.
Strax därpå åker en flygvärdinna i full fart förbi på en sparkcykel. En sån cykel skulle jag vilja ha! Två poliser går förbi i lugn takt. En liten pojke springer sånär in i en av dem. En mjuk men märkligt stel kvinnoröst hörs i högtalarna. ”Final Call for flight 25961 to Bangkok.”
På en flygplats sker nästan ingenting på ytan. Bara de med biljett får uppleva insidan. Då och då ser man visserligen en kapten eller en flygvärdinna, som snabbt försvinner in i den där dörren som leder vidare till den där dragspelsliknande tunneln och vidare in till den där maskinen som senare ska övervinna dragningskraften.
Väskorna försvinner i väg på ett gummiband och människorna in i dragspelet. På nåt sätt känns det som om man på en flygplats försöker dölja det faktum att människan är på väg att göra något riktigt märkligt. Nämligen hänga tusentals meter upp i luften. Hur kan detta ens vara möjligt? frågar jag mig barnsligt varje gång.
En kvinna i 35-årsåldern sätter sig bredvid mig på bänken. Ska jag försöka få till ett bra samtal med någon så bör jag inte vänta när möjlighet ges.
– Får jag fråga vart du är på väg?
– Självklart! Jag är på väg till Barcelona på en kort semester. Men efter det ska jag i väg till Mexiko i sex månader.
Så inleds Samtalet. Det som jag trodde jag skulle få jaga i timmar. Och jag som bara varit här i drygt en timme. Monica heter hon och är inte alls 35, utan 43. En människa som öppnar sig helt inför en främling med anteckningsblock.
Hon berättar att hon ofta är på resande fot och att hon älskar att besöka olika kulturer. Hon menar att hon har lärt sig att öppna sig inför nya människor när hon har varit utomlands. Därmed förstår jag också varför hon är så öppen inför mig.
Sedan frågar jag:
– Du som reser så mycket. Har det aldrig hänt att du har rest i syfte att fly från dina bekymmer här i Sverige?
– Jo, det är klart. Många gånger. Jag tror att de flesta människor vill komma bort från den grå vardagen och sådant som skapar smärta inombords. Att ta flyget och dra i väg till ett annat land kan kännas befriande.
– Jag tycker själv att det inte alltid är den bästa lösningen. Vad anser du?
– Jag tror att det visst kan vara en bra lösning ibland. Jag menar, det händer att man får nya perspektiv på sig själv och sitt inre när man är i ett annat land. Genom kontakt med andra kulturer där man ser på livet på ett annorlunda sätt kan man få tips om hur man bäst ska hantera sina bekymmer när man sedan kommer tillbaka till Sverige. Om man inte reser bort kanske man inte lär sig att hantera sig själv när man är på hemmaplan.
Innan jag hinner kommentera, tillägger hon:
– Men man får inte glömma bort att man alltid har sig själv med. Människor har en benägenhet att försöka resa ifrån sig själva och det kan man aldrig göra. Även om man kan få nya perspektiv på sig själv utomlands, är det nog i slutändan bäst att man lär sig att acceptera tillvaron här innan man väljer att ge sig ut. På så sätt blir man också mer öppensinnad inför själva resan. Tyvärr tänker folk inte så långt. Man tar nästa tripp och hoppas att alla problem är borta när man kommer hem. Som en fylla ungefär.
Jag kan inte låta bli att skratta åt liknelsen. Vi pratar vidare om de många resor hon hittills gjort i sitt liv, om fina och dåliga minnen. Vi kommer varandra märkligt nära under vårt samtal, men sedan är det dags att ta farväl.
– Nu måste jag nog gå och möta min kompis. Vi ska käka något innan det är dags att flyga i väg till Barcelona.
Jag skakar hand med henne, tackar hjärtligt för pratstunden och önskar en trevlig resa.
Jag ställer mig upp och tar nästan lika hjärtligt farväl av stenbänken. Det är märkligt vilka saker vi människor lyckas fästa oss vid. Längre bort ser jag Monica som släpar sin gnisslande väska längs det blanka golvet. Den enorma klockan visar 14.42. Hon tar rulltrappan upp och jag ser henne inte mer. Själv börjar jag sakteligen gå mot 583:an som snart lämnar Arlanda.