Som en av alla andra morgnar på tunnelbanan snor jag åt mig en gratistidning som ligger på sätet framför mig, börjar förstrött bläddra igenom den, mina tankar är som ofta någon helt annanstans.
Folk kliver på och av, sidorna i tidningen är fulla med moralpaniker, ”du får cancer av tapetklister” eller något liknande. Plötsligt fångas min blick av kontaktannonsrubriken, och med ens blir det intressant.
Jag ser mig hastigt om i vagnen, jag vill ju absolut inte verka som en sådan som läser kontaktannonser. Jag sjunker djupare ner i sätet och vänder tidningen bort från det reflekterande fönsterglaset.
Damen mitt emot mig ser på mig lite som om hon redan förstått, ”jasså flicka lilla, du är en sån där desperat ungdom som söker lyckan på det viset, jojo, det kunde man ju förstås tänka sig, folk gör ju vad som helst nu för tiden”.
Jag låter inte damen stoppa min nyfikenhet utan låter min blick stryka över raderna. Här finns de alla: den sportälskande frilufsande nykteristen, den viga ambitiösa karriärkvinnan, den inskränkte konservative vinsmakaren eller varför inte den allergiske trådsmale dokumentärfilmsälskaren.
Den som söker han må finna. Plötsligt inser jag att bakom varje annons finns ett helt liv, beskrivet både i över- och i underkant. För visst är det precis som att skriva sin CV, det här med att skriva en kontaktannons. Arbetsgivaren, eller som i detta fall kanske din blivande partner, vill ha dina meriter, kortfattade men gärna med en liten extra knorr för att skilja dig från de andra hundratals sökande. Och hur ofta har man inte tagit i lite extra?
Jag ler lite åt tanken att det mycket väl kan vara damen framför mig som ligger bakom ett av dessa kärleksanspråk. Eller varför inte den stilige italienaren i spärren? Det kan vara den biffige killen med hunden utanför mitt fönster varje morgon, det kan, faktiskt, vara jag själv. För ärligt talat, jag tror inte det finns många i detta land som aldrig ens tänkt tanken att pröva lyckan genom en annons i tidningen, om så bara för skojs skull.
Jag sätter mig upp i sätet igen, låter kontaktannonssidan stolt reflektera sig i fönsterglaset, och resten av tunnelbanefärden funderar jag på vilka målande adjektiv jag skulle beskriva mig själv med för att locka alla sökande själar där ute.