Hej! Jag heter Ande och jag är egodödist.
(Alla): – Hej Ande!
Presentationen av mig själv inför alla gick väl bra, men jag tänker aldrig gå tillbaka på ett sånt där möte. Meningen är väl att man ska få hjälp mot sig själv. Inte leka runt som femåringar, och behöva göra saker själv.
Jag tänker inte vara i grupp med nån och hitta på saker och skriva och sånt. Jag kan inte. Och så luktar det räligt där inne, jag orkar inte göra allt man ska göra och gå dit. Tänker aldrig gå dit. Det är ingen mening. Alla andra bara gör och kan. Om man ändå ska dö snart, det är ingen mening.
Så där tänker jag nästan varje dag. Särskilt i nya situationer, men de kan pågå i åratal. Jag fick ingen möjlighet att låta bli att gå på möten. Andra deltagare drog helt enkelt dit mig varje vecka och till de andra träffarna.
Ett internt skämt som jag inte fattade först var när nån berättade om ett ED-prov eller ED-light och fick det allvarligt medlidsamma svaret: ”Jag visste inte att han/hon mådde så dåligt. En sån fin människa.” Följt av råa gapskratt från hela församlingen.
Det känns bra att vara bland folk som förstår hur det känns. Fast det verkar konstigt hur man tänker, och saker som man gör. Eller inte gör. För för många av oss är det svårt att göra saker. Därför hjälps vi åt jättemycket, och går efter Trettonsnigelsprångsplanen. Små steg för andra människor, men stora för oss.
Storisen (stora mötet varje vecka) börjar med tio minuter. Då sitter vi i små grupper och kör ”Vad är det för mening?” Bara då får man berätta om ED-p/l som man gjort eller planerar. Man kan älta hur svårt allt är eller att det inte är nån mening med nåt. Planera sin begravning. Och alla som lyssnar ska vara bestörta över ED-grejerna, och säga bra saker om personen, och säga hur dumt det är att ha gjort det eller planera det och så.
För man är viktig person. Där brukar också alla skratta så där. För när man gör ED-saker så vill man berätta, men man gör inte det. För man vill att folk ska veta, men de ska förstå av sig själva. Så då kan man berätta här och de säger att man inte ska göra det för man behövs. Och man orkar inte hjälpa sig själv, men man gör det lite här tillsammans.
Sen måste alla röra på sig i olika övningar eller lekar, som två eller tre personer i gruppen har kommit på. Olika varje vecka. Då känner man ansvar att man ska komma dit och så. Sen går vi igenom de saker vi ska ha gjort till den här veckan.
Man behöver aldrig känna sig dum, för alla gör tillsammans. Sen har vi nån i gruppen som berättar om nåt som kan hjälpa den eller någon annan. Ofta kommer nån person eller flera, specialister, som går igenom saker som man behöver hjälp med. Typ förklara varför man ska äta eller visar, eller hjälper att planera intressen och jobb, och så.
Och pratar om hur man ska bestämma saker, för det är svårt för många. Ta beslut och så, för det kan bli fel och man vet ändå inte vad man vill. Och så är det ingen mening att göra nåt ändå. Vi går igenom TSS-planen också, olika delar. Sen har vi lite övningar och går igenom det man ska göra till nästa gång.
Många i gruppen har jobb eller studerar, men några har inte det. Men alla träffas nästan varje dag, fast kanske inte alla, och gör olika saker. Annars skulle det inte gå. Många fler skulle nog hålla på med ED-p/l om vi inte gjorde massa saker tillsammans.
Jag önskar att fler kunde få vara med på mötena. AE är bra.
Nästa gång ska jag berätta mer om snigeln och så.
AE: Antinoma Egodödister
Antinom: motsägelse, paradox
Egodödist: Människa som tänker på självmord (även bara ”leker med tanken”), planerar eller har utfört självmordsförsök/orosdämpande åtgärd
ED-prov (ED-p): egodöd-prov (självmordsförsök)
ED-light (ED-l): egodöd-light (orosdämpande/ingen mening med livet-åtgärd som kan leda till självmord av misstag. Används som önskan att bli upptäckt och hjälpt)
Trettonsnigelsprångsplanen (TSS): Tretton punkter som AE-medlemmar ska följa på sin väg mot en vänligare behandling av sig själva
”Vad är det för mening?”: Övning inspirerad av Magnus Ugglas sång ”Va ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt”. Högst tio minuter i grupp om cirka fyra personer där alla berättar om senaste veckans eventuella ED-p/l samt ifrågasätter livets mening, eller planerar sin begravning, etc. Deltagarna ska vara förvånade, bestörta, deltagande och säga vänliga ord om varandra