Lämna aldrig Sverige utan tidningspapper
På åttiotalet var en av de universella sanningarna att det datortäta samhället så småningom helt skulle vara oberoende av papper. Och att pappersåtgången skulle stå i exakt omvänt förhållande till datoranvändandet.
Som vi sett i Sverige verkar det inte stämma helt. Returtunnorna för papper och tidningar har aldrig varit fullare. Det är så mycket papper att fastighetsägarna dyrt får betala för att ha en returbinge i soprummet.
Det vill säga betala för att någon ska hämta en produkt som sedan säljs dyrt till pappersbruken. Den så kallade pappersparadoxen innebär att det ”inte går att sälja returpapper”, samtidigt som pappersbruken kvider över att det svenska returpapperet inte räcker utan måste köpas dyrt utomlands.
Jag har nu förfinat en metod som går att använda för att mäta hur papperslöst ett samhälle verkligen är, dessutom för att ta reda på var i Europa de svenska pappersbruken hämtar sitt returpapper.
Mina senaste mätningar visar entydigt på Frankrike som huvudleverantör av returpapper till Sverige. Som manisk besökare av antik- och loppmarknader har jag rätt bra koll på papperstillgången i olika länder. Är det någon svensk som inte fått sitt femkronorsfynd på loppis väl inslaget i Elgigantens reklamblad eller i någon av de få kvarvarande fullformatstidningarna?
Splitternya ark utan ett veck prasslas kring din fula porslinssak med ett världsberömt designernamn på undersidan. Så i Sverige.
Om någon däremot frågar mig vad som är nödvändigt att ta med till Paris, blir svaret: Tidningar! Tre veckors skörd av reklamblad från Onoff, Coop Forum och Willys plus en rejäl näve ur Metros gratisställ är en bra start. Glöm gärna passet men lämna aldrig Sverige utan tidningspapper!
Glad i hågen ger man sig i väg till någon av Paris loppmarknader för att göra sina fynd. Till slut hittar man något franskt som man bara inte kan låta bli, till ett pris som är samma i euro som det skulle varit i kronor hemma. Då ser man säljaren slänga ner fyndet, som man just betalat en halv tusenlapp för, i en nystulen prasselplastpåse från Monoprix. Inget papper.
Ber man då att få sin sak lite noggrannare inslagen ger säljaren ifrån sig en suck och rotar en stund bland sina kassar bara för att till slut få fram ett väl använt tidningspapper. Det är använt så många gånger så det totalt förlorat all spänst och luktar gammal källare. Och vad värre är – det når inte ens runt grejen man köpt. Samma sak var man än handlar.
Returpapper är en bristvara i Frankrike.
Det stämmer väl med den omvända teorin om det papperslösa samhället. Svenskar brukar alltid tala om att Sverige är det ledande datorlandet i Europa, kanske i hela världen. Frankrike däremot betraktas som ett u-land i datorvärlden. Loppismetoden fungerar som mätare!
Dessutom vet vi nu varför det ska vara så dyrt och besvärligt att bli av med sina tidningar i Sverige. Producenterna har redan dammsugit EU på returpapper, hopsamlat av lågavlönade gästarbetare från nordafrikanska länder. Och i hemlighet skeppat till svenska hamnar.
Vad säger du om det, Sverker?