Runt midnatt tände dom gatubelysningen. Den var nog där för tryggheten, såhär en sommarnatt när juni blir juli kommer liksom aldrig mörkret. Däruppe på taken, där vi som aktade oss så noga för tryggheten satt, behövdes inga lampor, inget skyddsnät.
Natten var svår, den tog oss så långt, så högt, och ville aldrig ta slut. Det fick den inte. Imorgon skulle allt vara glömt och det var nu vi fanns, det var nu vi var allt. Där nedanför på stan stod dom, och det var nåt vi aldrig skulle bli, inte den här natten, inte någon natt.
Vi svor på det, för en sån här natt, när solen bryter igenom i en lite lagom röd nyans och staden bara snurrar runt runt runt är det vi små som blir stora och där nere går dom stora så små och anar ingenting om vad som försiggår några hundra meter upp, nordväst.
Dom vet ingenting om oss, var det någon som sa och det var väl vår utopi. Bara vi mot dom fast utan fördomarna och motsättningarna. Bara vi mot dom, dom ovetande, men alla ville vi väl visa vilka vi var och vad vi hade för alla ville vi väl synas och bli sedda.
Tio sekunder som en lång minut som snurrade i en timme men bara kändes som fem djupa andetag med ögonen stängda och det var allt som behövdes för att tappa andan, trampa snett och falla uppåt. Det kanske skulle kunna kallas flyga, men det är fel för vi föll och när vi faller då faller vi uppåt.
Det var så skevt, så tvärtomleken, och det var charmen, kanske målet. Vi skulle vända världen, vi skulle göra allt men vi ville inte släppa in någon. Vi var all naivitet, all hårt dömande cynism och egenkärlek förkroppsligad med skenet av generell förståelse, djup kärlek och sympati.
I natt var vi bäst i världen, det var vi som var stora och vi som kunde göra allt. Vi valde ett tak, en dröm, några flaskor vin och en passiv inställning till livets utveckling. Det räckte, trodde vi. Resten kommer automatiskt.
Låt aldrig natten ta slut, det är här vi lever upp, peakar, och faller sakta, nu åt rätt håll, nedåt, i takt med att vinet i glaset, med dom första starka solstrålarnas hjälp, sakta dunstar bort samtidigt som all den klarhet, all den vishet och all den enkelhet från nattens upplösning lika sakta tynar bort.
Låt aldrig natten ta slut.