– Här sitter de som samordnar våra tolkuppdrag, säger Michael Neman. Han gör en svepande rörelse med vänsterhanden över rummet. Det är stort. Bakom några skärmar står datorer. Det ser ut som ett vanligt kontor. Michael fortsätter in i ett litet rum. På ett bord står en bildskärm.
– Här har vi bildtelefonen, säger han. Den gör att döva kan ringa till hörande personer. Den döva tecknar, och en tolk översätter till vanligt tal.
– Jag har fått ett samtal genom en bildtelefon en gång. Det var jättekonstigt. Jag visste ju att personen var döv, och ändå var det någon som pratade med mig, säger Michael och lyfter lite på ögonbrynen.
Michael Neman har jobbat som teckenspråkstolk på tolkcentralen i Stockholm i tre månader. Där arbetar ungefär 35–40 tolkar. En del jobbar med vuxendöva, de som har blivit döva efter att de fyllt 16. De människorna har teckenspråket som andraspråk. Michael jobbar med barndomsdöva. För dem är det svenskan som är andraspråk.
För tio år sedan jobbade Michael som chaufför. En dag hamnade han på ett bygge där det jobbade döva.
Michael jobbade på som chaufför, men så småningom började han känna att han ville ha en mer positiv människokontakt.
– Jag tänkte att jag nog ska jobba med människor, berättar han. Han funderade på dagis, men kom fram till att han ville inrikta sig mer på något. Så mindes han den där dagen på bygget. Det var teckenspråkstolk han skulle bli.
– Det var länken mellan människor jag sökte, säger han och ler.
Vi fortsätter in i nästa rum. På en tv-skärm syns en kvinna i svart slöja som tecknar. I soffan framför teven sitter en tjej. Hennes ögon följer noga händerna på tv-skärmen.
– Här inne har vi tolkar vårt rum, säger Michael. Längs väggen står skrivbord med datorer på. Michael går fram till en av datorerna och kikar lite på skärmen med sina blå ögon. Det är här de förbereder sig.
– Jag håller på att läsa på inför en facklig utbildning nästa vecka, säger Michael och sliter sig från datorn. Han ska vara med och tolka under två dagar. Då krävs det att han vet vad det handlar om så att tolkningen går enklare.
Michael utbildade sig fyra år på Väddö folkhögskola i Stockholm. Vid intagningsprovet fick han göra olika övningar för att visa sin kreativitet, hur han kommunicerade och vilka kunskaper han hade i svenska. Men han behövde inte kunna teckenspråk för att söka.
– Det enda jag kunde var hund – såhär, säger Michael och klappar två gånger på låret.
Jobbet som teckenspråkstolk är varierat. Den här veckan har Michael tolkat om kost, stress, etik, förhållningssätt och varit med på sjukhusbesök. De många olika situationerna kräver att man kan tala på olika nivåer. Språket är inte detsamma på en myndighet som på en fotbollsplan.
Genom jobbet får Michael tillträde till rum i samhället han aldrig skulle ha fått tillträde till annars.
– Tolkningen sträcker sig från vaggan till graven som vi brukar säga, förklarar Michael. Han rör hela tiden händerna när han pratar. På fingrarna sitter två guldringar.
Michael tycker att jobbet som teckenspråkstolk aldrig blir tråkigt. Han tycker om det direkta och snabba.
– En tolkning är här och nu, sen finns den inte mer, säger han understryker sina ord med att markera ett stopp i luften med båda händerna.
Fakta/teckenspråkstolk
Utbildning: Teckenspråksutbildningen är fyra år och finns vid sju folkhögskolor i landet. Det finns även kurser inom teckenspråk vid Stockholms universitet.
Framtid: Det behövs kvalificerade teckenspråkstolkar i hela landet. De flesta teckenspråkstolkarna är anställda vid tolkcentraler under landstiget. Det finns även tjänster vid universitet och högskolor samt hos enskilda organisationer och företag. En bra utbildning ökar chanserna att få en fast tjänst.
Lön: De flesta tolkar tjänar i genomsnitt 17.500–24.000 kronor i månaden. Lönen varierar mycket beroende på utbildning, uppdrag och erfarenhet.