”Social kompetens” blev ett sånt där platsannonsbegrepp som folk älskade när det kom. Plötsligt hade man ett samlingsnamn för alla ickekufar, alla som var vettiga, normala och trevliga, såna som du och jag. Det är de socialt kompetenta, de med ett högt SQ, som passar in i arbetsplatsens lagteamsstruktur. Kufar göre sig icke besvär.
I dag när man ska söka en tjänst, tillsammans med sisådär 500 andra, skulle man ju kunna tänka sig att det vore bra att lyckas göra ett visst intryck så att arbetsgivaren verkligen ska minnas den sökande.
Jag kom att tänka på det här när jag såg Johan Rheborg i filmen ”Fyra nyanser av brunt” söka en banktjänstemannaplats. Rheborgs rollkaraktär var så att säga ett original. Efter sedvanliga hälsningsfraser började han att ganska mångordigt berömma intervjuarens frisyr.
Några minuter senare satt han kvar, ensam i rummet med en fortfarande rykande kaffekopp och kunde snart konstatera ”jag får nog aldrig något jobb”. Det är såna historier killinggänget och andra vet att publiken skrattar åt.
Men som en chefen för en av landets arbetsförmedlingar sade i en intervju: ”De personliga egenskaperna har blivit mycket viktigare. Den som vill ha jobbet måste ta för sig.”
Fast jag frågar mig hur många det finns därute som inte törs gå på en anställningsintervju i rädsla för att börja prata om fel sak, eller ännu värre, att få fullständig tunghäfta. Hur vanliga är vi egentligen som inte är strömlinjeformade till våra attityder eller med kroppsspråk som är för yviga, röster som antingen stammar eller låter väl beskäftiga. Ska inte vi få några jobb?
Kufar finns i alla skepnader. Det enda kriteriet är att de inte är riktigt som alla andra. Inte sällan har de väldigt många universitetspoäng. Rätt ofta har de inte ens gått ut grundskolan. Med lite tur kan de slippa social utfrysning genom att bli konstnärer. Med lite otur ser vi andra kufar sälja Situation Stockholm i närmsta gathörn. Jag har aldrig hittills träffat en poliskuf eller en politikerkuf, inte heller någon av de mer kända näringslivsprofilerna uppvisar några påtagliga kufdrag.
Vi vill inte ledas av en kuf. Folk med makt är sällan kufar. Oftast går de vi följer ton i ton med väggarna i den slimmade organisationerna. Förr i världen, innan de H&M-designade invånarna, fanns det ett existensberättigande även för originella typer som inte hade en aning om gällande uppförande eller klädkod. Jag vet inte när det hände, kan bara konstatera att den särpräglade numera inte ens är charmig att ha kring fikabordet.
Samtidigt pågår det kurser för arbetslösa. Man tränas i att skriva ansökningar, formulerade som säljbrev, och blir tipsad om att väcka uppmärksamhet, att ”bli en färgklick i den grå massan”. Man undrar i vilken färg, beige? Man lär sig söka sina individuella ”motivationsankare” och den ”inre balansen i livet”. Som om individualitet skulle vara den hemliga nyckeln till ett jobb.
Det är den första dagisgenerationens barn som anger dagens tonläge. ”Ta för dig.” Köernas tid är förbi. Här roffar vi åt oss och samlar kontakter i vår breda bekantskapskrets, kanalen för produktivt utbyte, och stackars den impopuläre, asociale och försiktige som inga vänner har, den lär varken få jobb, lägenhet eller läkarhjälp.